Fler eller färre förtroendevalda?
Förslaget till ny kommunallag ger kommunerna större spelrum när det gäller antalet platser i fullmäktige. Håller kommunen sig till lagens minimigränser, kommer fullmäktigeförsamlingarna att bli aningen mindre än i dag. Enligt gällande lag (365/1995) ska en kommun med 10 000 invånare ha ett fullmäktige med 35 platser, enligt lagförslaget minst 27. Väljer fullmäktige att utöka antalet platser kan antalet fullmäktigeledamöter växa i förhållande till nuläget.
Antalet förtroendeuppdrag
i de finländska kommunerna varierar redan i dag kraftigt. Variationen uppstår på grund av en kombination av följande parametrar som kommunerna själva får bestämmer över: antalet nämnder, direktioner och övriga organ, antalet platser i dessa samt i vilken mån uppdragen är koncentrerade.
I det ena ytterlighetsfallet har kommunen en liten förtroendeorganisation som i första hand består av fullmäktigeledamöter och deras ersättare. I den andra ändan av skalan finns kommuner som har många nämnder med många medlemmar som till en betydande del rekryteras utanför kretsen av fullmäktigeledamöter och ersättare. Det finns ett stort mått av tradition – för att inte säga slentrian – i hur kommunerna utformar sina politiska organisationer.
Den kommunalpolitiska organisationen är en hybrid som ska tillfredsställa motstridiga syften. För det första ska organisationen producera politiska beslut. För det andra är de kommunala förtroendeuppdragen en kanal för medborgerligt deltagande och påverkan. Dessutom har de politiska organisationerna inofficiella sidofunktioner. De är belöningsapparater för de politiska partierna: de som omakat sig och ställt upp i kommunalvalet måste garanteras en plats efter valet.
Konstruktioner som ser ologiska ut på papperet kan vara lösningar på politiska, geografiska eller personliga konfliktlinjer inom kommunen. Svaret på frågan om det behövs många eller få förtroendevalda varierar beroende på vilken aspekt man betonar.
Den kommunala demokratin bygger på kommuninvånarnas rätt att utöva inflytande över frågor som rör deras närmiljö. Många förtroendeorgan med en bred rekrytering bereder en bred krets av kommuninvånare och intressegrupper tillträde till det kommunala beslutsfattandet. ”En ökad andel av medborgarna ska ha någon form av politiskt förtroendeuppdrag. Antalet personer som någon gång i livet haft ett förtroendeuppdrag ska öka” fastslog en av de många svenska demokratiutredningarna i början av 2000-talet.
Synen på kommunala förtroendeuppdrag som lågtröskeluppdrag handlar inte bara om representation, utan också om kommunikation. Den som själv varit beslutsfattare har större förståelse för vad politiska prioriteringar handlar om. Ju fler som tvingats välja mellan skolskjuts och mellanmål, desto fler finns det som kan berätta för sina grannar och vänner om att skattepengarna inte räcker till allt.
Stora organ med många medlemmar är inte enbart gynnsamma för demokratin. Ur kommuninvånarnas synvinkel är kommunalpolitiken svåröverskådlig, inte minst i de stora städerna.
Den rationelle väljaren i Helsingfors kunde i kommunalvalet 2012 välja mellan 1 064 kandidater från sexton olika partier eller grupperingar. Paradoxalt nog ledde det enorma utbudet av alternativ till en ännu starkare röstkoncentration än tidigare. De 13 riksdagsledamöter som ställde upp i kommunalvalet – tillsammans utgjorde de en (1) procent av kandidaterna – fick hela 18 procent av helsingforsarnas röster. Det tyder på ett behov av förenkling.
På motsvarande sätt är det rimligt att föreställa sig att maktspridning till många organ och förtroendevalda i själva verket kan bädda för en maktkoncentration till styrelsen och tjänstemännen. Erfarenheterna från kommunerna som tillämpat lagens möjligheter till utvidgat fullmäktige efter en kommunsammanslagning är inte odelat positiva. Samtidigt som en större fullmäktigeförsamling garanterar bredare geografisk representation blir beslutsfattandet otympligare och mer tidskrävande.
Med tanke på att fatta beslut och föra en sammanhållen politik har en mer koncentrerad politisk organisation klara fördelar. Beslutsgången går snabbare och vägen mellan fullmäktige och de övriga organen enklare. En liten politisk organisation kräver emellertid mer tid och bredare kunskaper av de förtroendevalda. Rekryteringen måste beakta både kompetens och rotation.
Det värsta en kommun kan göra är att inte fundera på vad den ska ha sitt fullmäktige och sina nämnder till. Ibland verkar det som om sidofunktionerna – belöningssystemet och terrorbalansen – blir viktigare än huvudfunktionerna – beslutsfattandet och delaktigheten – när kommunala organisationer omformas.
Få förtroendevalda är okej. Många förtroendevalda är okej. Bara man vet varför.
SIV SANDBERG
Skribenten är kommunforskare
vid Åbo Akademi
Artikeln ursprungligen publicerad i Fikt 6/2014
